Iris Selis är en synthpop-artist från Sverige med en EP på alla streamingtjänster. Hon har lyssnare i flera länder. Hon har aldrig funnits. Det här är historien om varför jag skapade henne, vad jag lärde mig, och varför jag valde att stanna där jag stannade.
Reverse-engineering av en hit
Man kan säga att jag reverse-engineerade TikTok. Iris är skapad som ett experiment: en synthpop-drottning från Sverige med en EP på fyra låtar, ”Feral”, ute på alla digitala streamingplattformar. Hon har en egen webbplats också. Den byggdes på under femton minuter.
Jag har skapat mycket musik med hjälp av AI. Eller snarare tillsammans med AI. Jag har en gammal Dropbox-mapp med gitarriff och texter som nu fått liv. Beskrivit hur jag vill att det ska låta, laddat upp, laddat ner, in i Logic, pillat, nynnat, markerat trummor, laddat upp igen och tweakat tills det låter hyfsat. Jag är inget proffs. Jag pratade konstant med Claude för att få hjälp på vägen, och när jag behövde gräva djupare använde jag Claude Code för analysen. Det mesta jag gjort har varit hårdrock och metal.
Den här gången ville jag göra något annat. Skapa utifrån analys. En EP med fyra låtar som får folk att dansa. Inte gamla hårdrocksriff, utan något som peppar på fredagen eller på gymmet.
Vad är det som gör att en låt fastnar?
Allt började med en enkel fråga: hur skapas låtar som faktiskt träffar? Som får folk att känna något, och spelas om och om igen? Det måste finnas mönster. Producenter vet vilka ackordföljder som fungerar. Låtskrivare vet vilka teman som resonerar.
Så jag satte mig med Claude och började analysera. Inte enskilda låtar, utan mönster. Vad går igen i musiken som dominerar listorna just nu? Det här är mina anteckningar.
Tempo spelar större roll än man tror. 95 till 100 BPM för emotionell påverkan: tillräckligt långsamt för att kännas, men inte så långsamt att det blir en ballad. 115 till 130 BPM för dans och energi.
Struktur följer förväntningar. Vers, pre-chorus, refräng är standard. Men det är bryggan som avgör om en låt blir minnesvärd. Bryggan ska förändra något: ny energi, nytt perspektiv, en emotionell topp.
Produktion handlar om balans. Verserna ska ha utrymme och låta låten andas. Refrängen ska vara full, lager på lager. Men produktionen får aldrig kännas överarbetad.
Texten är där magin händer. De låtar som verkligen fastnar har något gemensamt: en bekännande ärlighet. De känns personliga men universella. Artisten tar ansvar istället för att vara ett offer. Humor används för att hantera smärta. Och det finns alltid en rad som går att citera, något folk kan använda som bildtext eller ljud på TikTok.
Psykologin bakom
Det är mycket psykologi bakom varför musik träffar, så jag fortsatte gräva. Vad triggar folk att reagera?
Igenkänning. När du hör en textrad och tänker ”det där är ju jag” händer något i hjärnan. Du känner dig sedd, förstådd, mindre ensam. Den känslan är beroendeframkallande.
Relaterbara situationer. Hjärtesorg. Osäkerhet. Att göra bort sig. Att resa sig igen. Att sätta gränser mot någon som behandlar dig dåligt. Upplevelser nästan alla har, men som vi sällan pratar högt om.
Tillhörighet. När miljontals människor sjunger samma refräng skapas en gemenskap. Låten blir ett gemensamt språk.
Aspiration. De artister vi älskar mest är inte bara relaterbara. De är versioner av oss själva som vi vill vara. Starkare, modigare, mer självmedvetna. De visar att det går att vara sårbar och stark samtidigt.
När jag förstod det insåg jag att jag inte bara skapade musik. Jag designade en upplevelse. Jag använde psykologiska mekanismer för att skapa en känslomässig koppling mellan en lyssnare och en artist som inte existerar.
Att bygga en person
Med analysen som grund började jag bygga en artist. Inte bara låtar, utan en person. Först vem hon skulle vara. Stark men sårbar. Självmedveten men inte självupptagen. Någon som gör bort sig ibland men äger det. Och ibland lite vilsen, i behov av hjälp att hitta rätt.
Jag ville att hennes texter skulle ge den där känslan av ”hon fattar mig”. Den igenkänning som gör att du spelar låten en gång till och skickar den till en vän med texten ”detta är vi”.
Sedan hennes röst. Intim, nära mikrofonen, samtalande. Mjuk och eftertänksam i verserna, mer kraft i refrängen, det emotionella skiftet i bryggan. Varje låt fick ett tema kopplat till livsfrågor som återkommer på sociala medier: mental hälsa, självkänsla, relationer, att sätta gränser, styrka efter smärta. Inte för att vara kalkylerande, utan för att de temana resonerar av en anledning.
Ansvaret
Mitt i processen, när jag satt och finslipade textrader och valde vilka känslomässiga triggers som skulle användas i vilken ordning, slog det mig. Om det här fungerar, om folk verkligen kopplar till Iris och ser upp till henne, då har jag ett ansvar. Ett ganska stort ansvar.
För om jag kan designa en artist som folk litar på och ser som en vän, då spelar det roll vilka historier hon berättar. Vilka värderingar hon representerar. Vad hon normaliserar och vad hon ifrågasätter. Skapandet var inte längre bara ett experiment i vad som är möjligt. Det blev en etisk fråga.
Så jag fattade ett beslut. Om Iris ska existera måste hennes historier vara bra. Transparenta. De ska göra lyssnaren till en bättre version av sig själv, inte utnyttja osäkerheter för streams. Det betyder inte att hon är felfri. Vissa texter kommer ifrågasättas. Men det är en del av vem hon är: någon som försöker, gör fel ibland, och lär sig.
Det kändes nästan absurt att sitta och formulera en etisk policy för en artist som inte finns. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att det kanske är precis så här framtiden ser ut. De som skapar, oavsett om det är musik, innehåll eller AI-karaktärer, måste ta ansvar för vad de släpper ut i världen.
Den konstiga känslan i magen
Jag måste vara ärlig. Det här projektet har gett mig en konstig känsla i magen. Jag älskar musik och har gjort det hela mitt liv. Jag har många vänner som är riktiga musiker, som lagt åratal på att utveckla sitt hantverk och lever på sina skapelser. Det här är något annat.
Vem som helst kan nu skapa ”tillräckligt bra” musik. Lägger man ner lite mer tid kan det bli riktigt bra. Och det här är nu. AI blir knappast sämre över tid. Vad händer då med de som vigt sina liv åt det? Inkomster, affärsmodeller, hela ekosystemet som gjort det möjligt för artister att leva på sin konst.
Jag har frågat runt hundra personer vad de tycker om AI-skapad musik. Ungefär åtta av tio svarar samma sak: så länge det är bra struntar jag i hur det är skapat. Jag fattar det. Jag lyssnar själv på musik för hur den får mig att känna, inte för hur den producerades.
Men ändå. Kanske borde streamingtjänsterna ha en egen del för AI-musik? Fast hur vet vi vad som är AI? Om jag använder AI för mastering, är det AI-musik då? Om jag skriver texten men AI gör melodin? Om AI ger mig förslag som jag sedan ändrar? Det finns inga tydliga svar. Bara fler frågor.
Jag stannar här
Jag växlade mellan ”det här är så coolt” och ”vad håller jag på med” flera gånger under processen. Men jag gjorde det ändå. För jag är så nyfiken på hur långt man kan dra det.
Jag har redan gjort fotograferingar, musikvideor och en webbplats. Jag skulle kunna få ut henne på alla sociala medier också. Bygga en hel persona med kommentarer och interaktioner.
Men nej. Jag stannar här. Med en växande insikt om att tekniken sprungit förbi vår förmåga att hantera konsekvenserna. Det här måste diskuteras. Rejält.