Aftonbladet skriver idag om den 87-åriga kvinna som hittades mördad den 22 januari, i sin lägenhet i den norska staden Horten.
Nu har det nästan gått fyra veckor och polisen har fortfarande inga spår. Däremot observerades tre män i närheten av lägenheten vid den aktuella tidpunkten. Strax efter detta så körde en bil iväg från områden och denna bil försöker nu polisen få tag på med hjälp av denna fantombild:
via: Aftonbladet
När vi ändå är inne på ouppklarade fall så skulle även jag vilja be allmänheten om hjälp.
När jag var ca 15 år så blev min cykel stulen. Det är nu över elva år sedan, och jag har fortfarande inte ett spår att gå på. Däremot har jag en misstänkt.
Innan jag intalar mig själv att denna cykel förblir utanför min ägo så ser jag denna chans som ett sista rop på hjälp…
Jag bodde i Dalarna på den tiden. I en liten ort kallad Smedjebacken. Denna kväll var en fredagskväll. Jag skulle på disco. Detta disco låg inte långt borta från mitt föräldrahem men ändå så var jag dum nog att cykla dit. Min cykel var helt ny, en 21-växlad skönhet som jag döpt till Rambo. Jag och Rambo susade bokstavligen fram snabbare än vinden och ljuset tillsammans. Dock inte om det var motvind och ljuset var bländande, men nu släpper vi det.
När jag kom fram till denna fritidsgård där detta disco ägde rum så träffade jag en tjej vid namn Ellen. Jag hade sett henne några gånger tidigare i skolan men inte fan vågade jag säga hej till en tjej i skolan. Jag var ju cool i skolan och hade massa killkompisar som sportade. Anyway..
Ellen kom fram till mig den kvällen, just innan jag betalade de 15 kronor inträde som alla var tvungna att betala för att komma in i värmen och känna sig som en del av discot. Ellen var ganska påflugen och jag var nervös som vanligt. Hon pratade först om väder och vind men sen bytte hon spår och frågade om jag ville dansa en tryckare under kvällen. Javisst, svarade jag och tänkte på alla popcorn jag eventuellt skulle gå miste om, men jaja. Hon log mot mig och sa ”bra”, med ett smile på läpparna. Sen pekade hon lite snett bakom mig, på min cykel och sade ”fin cykel”. Jag blev ju skitstolt och gjorde vad jag kunde för att få ned axlarna nedanför öronsnibbarna. Min mamma sa alltid att jag måste sträcka på mig så jag inte går runt som en gammal gubbe. Efter dansen som ägde rum till en äldre låt gjord av Michel Jackson, popcornen i mängder, colan, colan, popcornen, colan, colan, chipsen och negerbollen så var jag rätt nöjd. Jag luktade förjävligt men, som sagt, jag var rätt nöjd.
*Smack*, där kom käftsmällen! Precis efter jag sagt hejdå till mina vänner, hämtat min jacka och gått ut för att låsa upp min cykel. Min vackra ”dala-hoj” (cykel) stod inte på sin plats. Den var gone! Helt borta. Inte ett jävla spår någonstans. MEN, så kom jag att tänka på Ellen. Hon måste ha någonting med detta att göra. Därför har jag nu Photoshoppat ihop en bild av Ellen och hoppas att något där ute känner igen henne. Kanske ser ni henne cykla förbi, vad vet jag. Jag kommer i alla fall vara er evigt tacksam om ni kunde kontakta mig på något sätt om ni ser henne.
