Part one – Jag tror inte
Hej, jag heter Mathias och jag är 80-talist. Jag har fått allting serverat på ett silverfat och glider fram i de redan upptrampade fotspår som 40-talisterna kämpade så hårt för att få till.
Jag är rätt lat och vill inte jobba. Jag vill njuta av livet för jag vet att det är möjligt. Om jag skulle vara tvungen att arbeta ”som alla andra” så måste det vara ett arbete jag trivs med. Jag tänker inte ta vilket jobb som helst. Städare, nej tack. Parkeringsvakt, skjut mig. Jag vill inte heller bli känd som Mc Donalds-Matte, herregud.
Om jag har dåligt med pengar kan jag alltid flytta hem till mina föräldrar och deras stora hus som de byggt för hand efter att ha gnagit ner träd med framtänderna, hyvlat till plankor med en morakniv och gjutit grunden mitt i vintern iklädd endast en ärv mössa med texten ”en för alla, alla för en”
De äldre kalla mig livsnjutare och säger att jag inte förstår den värld vi lever i samt att jag inte kommer klara av de problem som vi alla stöter på under en livstid.
MEN OM (!) jag hade lyssnat helhjärtat på mina föräldrar redan i skolan, låtit bli datorn varje ledig tid och inte ”skojchattat” med mina kompisar på Facebook och gjort allt i min makt för att få det där toppbetyget, utbildat mig, vidareutbildat mig, studerat som en galning tills jag är runt 30 och haft 350 000 i studieskulder så hade resterande livsår varit en dans på rosor. Eftersom jag då har total utbildning, det står ju faktiskt på mitt betyg att det är så, så hade jag varit smartast på min arbetsplats, haft högst lön och mina medarbetare hade sett upp till mig likt ett barn som tar efter sina föräldrar.
Part two – Jag tror
Den äldre generationen kommer alltid ha svårt att förstå den yngre. Hur vi än vänder och vrider på det så kommer ordet oförståelse alltid vara en gemensam nämnare mellan oss. Vi lever i samma värld, men världen förändras snabbt. Ibland för snabbt. Denna oförståelse gäller inte endast arbetslivet utan också livet utanför arbetet. Kommer jag som uppväxt 80-talist ha mer förståelse för generationen under mig? Löser vi detta genom bättre kontakt mellan generationerna eller är vårt intresse för oss själva för stort? Eller beror det på tidsbrist i dagens samhälle a k a stress?
Själv jobbar jag idag för ett IT-företag där medelåldern är mellan 35-45. Själv är jag 26. Jag når inte ens upp till mig själv, säger vissa. Här pratat vi inte 40-talister, men vi är flera personer från olika generationer under samma tak som samarbetar, tillsammans. En del av oss är självlärda, en del har tavlor på väggarna med inramade betyg. Det spelar ingen roll. Vi är alla på samma ställe och vi drar nytta av varandra. Men vi gör det på olika sätt. Vi har olika arbetsmetoder. Vi tror olika arbetssätt ger bäst resultat. Generation VS generation, webb 1.0 VS 2.0. Mailutskick, tidningsannons VS Facebook och Twitter. Pengar VS gratis.
Part one -Hänger du på Facebook på arbetstid?
Part two -Nej, jag arbetar!
Part one -Vad sökte du på för att få upp det där?
Part two -Sökte? Twitter sa det till mig, jag han inte söka.
Vi förstår varandra, men en viss oförståelse kommer alltid finnas där.
För mig måste ett jobb vara roligt. Om det inte går att göra roligt så slutar jag.
För mig måste livet utanförjobbet vara roligt. Om det inte går att göra roligt så slutar jag.
Jag har också en liten egenskruvad Jantelag i huvudet, men den kan vi ta en annan gång…
/1983
[nggallery id=23]
Bilden/artikeln ovan är hämtad från metrojobb. Jag tyckte den passade bra här. Vad är hett VS svalt 2010
Liknande inlägg:
